bonusmamman tankar och vardag

Första året jag var bonusmamma fick jag höra samma historier om och om igen. Mamma hit och mamma dit, mamma och pappa tillsammans  helt enkelt kärnfaniljeminnen! jag lyssnade och fick stå ut men fick visa att det var intresserad. Nu tre år har historierna spätta out. Förr ingick ju inte jag i barnens värld, men nu har jag och vår nya familj lika stor plats i minnerna som den gamla familjen. När jag var nybliven och osäker bonusmamma så inbillade jag mig att barnens riktiga mamma var någon slags idealkvinna och jag hatade henne för det. Men det var jag som hade en felaktig bild av henne. När jag hittade min roll så fanns det ingen anledning att konkurrera med henne. Och tack och lov så har hon låtit mej utvecklas som komplementmamma utan att störa alltför mycket.

 Det är som att pussla ett 10.000 pussel där bitarna antagligen inte finns eller passar ihop eller helt fel färg. Det kan vara precis vad som helst. Man måste pussla lite varje dag. Det roliga är att det finns inget facit till det ingen bild utan man får pussla å se om det passar ihop så att det på minner om familjeliv. Bra att ha olika verktyg och över alltihop maximal flexibilitet och ett jäkla tålamod. Detta liv valde jag. Vissa dagar älskar jag att pussla och vissa dagar verkligen avskyr jag det. Familjelivet kräver ständigt underhållsarbete. Man får fixa,trixa reparera sköta om för att det ska fungera och för att alla ska må bra. Det är ett jobb fyllt av utmaningar, både spännande, skrämmande och intressanta. Och förbaskat roligt tycker jag. 

Man behöver inte älska sina bonus barn men jag gör det. Jag älskar dom som om det skulle vara mina egna. Och dom säger att dom älskar mej. Jag är glad att mitt liv ser ut så här. Och jag skulle aldrig någon sin vilja byta bort det jag har nu. Kommer från boken familjen hoppsan. Ett bra citat som många kanske känner igen sig i.